Julen är över.

På gott och ont är julen över, visst är det härligt och träffa barn och barnbarn. Dock så lägger mitt mående lite sorti över det hela, har och mår för djävligt just nu och jag vet ju att det inte blir bättre, har fått lite mer mediciner, jag vet inte om det hjälper mig eller stjälper mig. Det är täta sjukhusbesök nu, men det dom kan göra är att kolla statusen bara och som sagt ändra lite mediciner. Nu är jag i princip inne hela tiden, att ta sig ut är så stort besvär så jag orkar inte med det, om det inte är riktigt viktigt.

Idag har jag mitt ena barnbarn hos mig, Arven 7år. Hon är så stor så det är inget besvär, tvärtom så ger hon mig sällskap och hon vet ju att jag är sjuk, så hon är så snäll emot mig. Det livar upp mitt sinne så jag kan för korta stunder glömma mina sjukdomar och hänge mig in i hennes värld, som är fylld av liv. Det betyder så mycket för mig, att få komma ifrån lite.

Imorgon ska jag till neurorehab igen, ibland tänker jag att det är slöseri med sjukvårdens resurser,  jag menar det är ju kört ändå. Fast jag borde ju vara tacksam för all hjälp jag kan få, visst är jag det men ibland tänker jag att det är resursslöseri.

Micke som: är glad för sällskapet idag.

En månad sen jag skrev sist.

Under de tre senaste veckorna, har jag legat inne på sjukhuset två gånger, därför har min blogg kommit i skymundan. Det kommer inte att bli så långa inlägg, min högerhand gör inte som jag säger åt den att göra, så jag får skriva med vänster hand och vilken tid det tar. Kanske blir det bättre, ska börja på neuroRehab den 19 december och få lite arbetsträning. Ja det var väl vad jag hade på hjärtat med det här inlägget, ska försöka skriva lite mer, fast kortare och oftare.

Micke som: har legat tillräckligt länge nu.

Vargen och jag.

Skrev en dikt för ett tag sedan, den beskriver hur jag mår idag. Orkar inte skriva något nytt nu, så jag får ta till gamla alster.
"

Liksom vargen på kalfjället,

jag ensamt ylar och tjuter.

Djävulen på min vänstra axel,

förnöjsamt sitter skönt och njuter.

Vad vad det jag sa,

från min axel får jag höra.

Jag skulle en dag,

Dig till dödsriket föra.

Jag svarar: - vargen och jag,

har inte bara ensamheten som likhet.

Vi ger inte upp,

innerst inne jag vet det.

"

Micke som: krisar just nu.

Fars dag.

Att det är just den dagen, det spelar mig inte så stor roll. Men den blir speciell iallafall, för barnen kommer och barnbarn också förstås, sen kommer svärmor också, hon blev ensam i Oktober, så det känns naturligt att bjuda in henne också. Synd bara att jag är nere i en svacka, den minsta lilla sak kan bli så onaturligt känslomässig stor. Får hoppas att jag kan hålla mina känslor tillbaka, så får jag ta den biten efter kalaset. Tror att det kommer gå bra, det är svårt att vara ledsen, med små små människor springandes runt och ha hur kul som helst, då dras jag med av bara farten. Så det här kommer nog att bli en bra dag, även om jag deppar ihop framåt kvällen när allt glam och stoj är över.

Bilden ovanför är från igår, efter vi varit och träffat våra vänner, åkte vi förbi ungarna och hälsade på. Här blir mormor anfallen av alla tre samtidigt, liggandes på golvet. I sådana här stunder kan man inte vara ledsen, utan man hänger sig helt och hållet åt nuet.

Micke som: väntar på ungarna.

Lördag.

Är som viken annan dag som helst för mig, för när man går hemma varje dag, flyter dagar, veckor, månader och till och med år ihop. Om någon frågar mig vad gjorde du i Tisdags, skulle jag inte ha något svar, mer än ingenting särskilt. Skulle jag gjort något speciellt någon dag, så kommer jag efter ett par dagar inte ihåg vilken dag det var. Nu är ju det inte något stort problem, men jag kom bara att tänka på det. Fast i år kom jag ihåg våran bröllopsdag för en gångs skull, det är lite märkligt, för jag har inte varit så bra på det genom åren men kanske just såna dagar har blivit viktigare för mig, som om det är något jag vill ha att se fram emot. Jag kommer ihåg födelsedagar och andra dagar som betyder något för mig.

Åter till idag Lördag, den ser ut som alla andra dagar, för min fru är det annorlunda, då kan hon göra saker som inte hinns med i vardagens slit med jobb och hem. Men jag orkar ju inte följa med på alla upptåg, utan blir sittandes hemma. Jag uppmuntrar henne att göra saker, för hon får nog lite dåligt samvete att lämna mig ensam, mer förr än nu kanske, hon har väl också accepterat läget mer nu än tidigare och det är jag glad för. Fast just idag ska jag följa med henne för att träffa ett par kompisar, så lite speciell är den här Lördagen, blir lite stirrig eftersom jag är nere i en svacka just nu och egentligen skulle vilja vara hemma, men nu har jag lovat att följa med, så det är bara att bita ihop.

Micke som: tittar ut genom ett fönster, som idag är ganska folktomt så här på morgonen.

På väg ner i träsket.

Känner att jag börjar få ett sjunk, psykiskt alltså och det är så trist, för jag vet ju hur det kommer att kännas. Idag kom jag inte ur sängen förrns klockan tolv, med en uppstigning vid nio, för att gå en vända med hunden, sen ner igen i sängen. Fick uppbåda alla mina krafter för att sen gå upp och börja göra mig i ordning. Väl uppe vet jag inte vad jag ska göra, eller rättare sagt, det "snurrar" i huvudet så att jag inte fungerar. Klättra på väggarna är ju ett uttryck som passar in.

Får ta till musiken idag, det brukar kännas lite bättre att gå med hörlurarna på. Det är tur att musiken finns och att den kan bidra med lite andrum. Musikaliskt är jag allätare, just nu lyssnar  jag mycket på Så mycket bättre, alla låtar från tv programmet finns på spotify som tur är, annars är mina absoluta favoriter Queen och Freddie Mercury är ju bara så bra. Jag har vartenda album av dem och kan lyssna om och om igen, jag tror det är texterna som tilltalar mig mest.

Nu ska jag iallafall försöka göra något här hemma med hjälp av musiken, gör jag ingenting mår jag ännu sämre, får dåligt samvete såklart. Frugan får slita häcken av sig och jag går bara och loppar mig. Det är ingen skön känsla och just nu är det mycket känslor.

Micke som: inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Skönt att vara inne.

Fördelen med att inte kunna vara ute så mycket, det är väl vädret just nu, den här bilden tog jag med mobilen klockan halv fem i morse. När det ser ut så här, så känns det lite bättre i mitt lilla "fängelse". Termometern visade -3 grader och inte en själ i sikte. Annars brukar jag ju sitta och titta på alla som är på väg någonstans och med vemod önska att jag själv var på väg till något.

I huset man ser, där bor min son och dit tänkte jag ta mig en tur idag, blir trött bara jag tänker på trapporna, vi bor på 3:e våningen och det gör han också, just trappor är ett elände, får stanna flera gånger och "hämta" andan.

Har tv:n på i bakgrunden, är det någon mer än jag som är trött på cirkusen i USA, att dom bara orkar, jag har inte hört något om hur kandidaterna vill styra landet, utan bara om hur dålig den andre är och vad dom gjort och inte gjort, då menar jag privat alltså. Men nu är det snart över som tur är.

Micke som: har svårt att komma igång idag.