Fars dag.

Att det är just den dagen, det spelar mig inte så stor roll. Men den blir speciell iallafall, för barnen kommer och barnbarn också förstås, sen kommer svärmor också, hon blev ensam i Oktober, så det känns naturligt att bjuda in henne också. Synd bara att jag är nere i en svacka, den minsta lilla sak kan bli så onaturligt känslomässig stor. Får hoppas att jag kan hålla mina känslor tillbaka, så får jag ta den biten efter kalaset. Tror att det kommer gå bra, det är svårt att vara ledsen, med små små människor springandes runt och ha hur kul som helst, då dras jag med av bara farten. Så det här kommer nog att bli en bra dag, även om jag deppar ihop framåt kvällen när allt glam och stoj är över.

Bilden ovanför är från igår, efter vi varit och träffat våra vänner, åkte vi förbi ungarna och hälsade på. Här blir mormor anfallen av alla tre samtidigt, liggandes på golvet. I sådana här stunder kan man inte vara ledsen, utan man hänger sig helt och hållet åt nuet.

Micke som: väntar på ungarna.